Avpixlat unplugged

För några månader sedan publicerade några amerikanska forskare en studie som visade att människors matematiska kunskaper drastiskt försämras när de ska räkna på statistisk som motsäger deras politiska ståndpunkt. Den matematiska svårigheten bestod i att en större siffra kan representera en lägre andel. Till exempel kan man anta att de flesta som dör i trafiken använt bilbälte. Detta beror dock på att gruppen är större än de obältade - tittar man istället på andelen kan man anta att de obältade är överrepresenterade. Man kan alltså inte ur dessa siffror dra slutsatsen att bilbälte är farligt.

I studien fick personerna titta på dels en studie kring en ansiktskräm, dels en studie som visade på effekterna av vapenreglering. Siffrorna var sådana att större tal inte betydde större effekt, eftersom de utgjorde en lägre andel. Det visade sig att de flesta utan problem kunde dra rätt slutsatser ur ansiktsstudien, men om resultatet i vapensstudien motsade deras politiska uppfattning, så var de mer benägna att räkna fel.

Fenomenet kallas på engelska för motivated reasoning, och är något som drabbar alla lite till mans. Vissa dock mer än andra.

Mörkerssajterna

De senaste dagarna har jag i något slags utslag av självhat hängt på sajter som Avpixlat, Exponerat och Fria tider. För den som inte känner till dem kan jag berätta att det är där gräddan av tokhögern huserar. Här kan man läsa allt om den förestående islamiseringen av landet, hur PK-media ljuger och förvränger verkligheten, hur sanningen om alla de kriminella invandrarna undanhålls den svenska allmänheten och andra utsnitt från en mycket alternativ tillvaro. Artiklarna är i sig intressant, men det är i kommentatorsfälten det verkligen händer. Detta är tummelplatsen för foliehattar och konspirationsteoretiker, invektiven flödar och det talas om parasiter och förrädare. Vill man tränga in i huvudena på Sverigedemokraternas kärnväljare är detta platsen att besöka.

Att jag sällan håller med om det som skrivs är något av en underdrift, men det är egentligen inte det som är mitt huvudsakliga problem. Jag tycker det är helt okej att ha en socialkonservativ hållning, och om man inte gillar invandringspolitiken har man rätt att säga det högt. Man kanske borde hålla en bättre ton, men det är väl snarare en fråga för deras terapeuter och ungdomsledare.

Nej, vad som oroar mig mest är hur så många tycks helt oförmögna att processa information, läsa innantill, dra rimliga slutsatser ur givna fakta och annat som vore basalt för den genomsnittlige medborgaren. För den som framhåller förnuftet som en av människans främsta egenskaper, det ska leda henne ut ur mörker och förtvivlan in i upplysning och välstånd, är det bitvis skrämmande läsning.

Låt mig bjuda på några nedslag:

Tårtkuppen

Timmarna efter att Jimmy Åkesson fått en tårta i ansiktet rådde febril aktivitet hos tokhögern. Det var mycket information som skulle pytsas ut, och en av de mer inspirerade artiklarna gick ut på att Expos Alexander Bengtsson i sin blogg skulle ha påstått att hela incidenten var en PR-kupp iscensatt av SD själva. En något långsökt idé kan tyckas, men för skribenter som lever konspirationsteorier 24/7 och helst sover med foliehatten på, var antagandet säkert rimligt. Och allting gick ju att läsa på Bengtssons blogg. Eller?

Den som till äventyrs gick in på Bengtssons blogg, och därtill gått ut grundskolan med godkänt i svenska, hittade ett inlägg som gick ut på att man som antifascist måste spela efter demokratins spelregler, och att tårtkastning, hur harmlöst det än kan verka, inte är acceptabelt. Dessutom tyckte Bengtsson att tårtningen spelade SD i händerna; en boksignering som enkelt hade kunnat ignorerats förvandlades med ens till något SD kunde använda till sin fördel:

"Men så fick Sverigedemokraterna det de ville ha. Åkesson fick en tårta upptryckt i ansiktet. Något mer idiotiskt får fan leta efter. Ett försök till pr-kupp som i bästa fall kunde mötas med vända ryggar, hånskratt eller total ignorans blev något helt annat."

För den som har tillägnat sig grundläggande läsförståelse torde det vara uppenbart att det är boksigneringen som är pr-kuppen. Förutom att det stämmer in med resten av inlägget blir det också obegripligt vad Bengtson annars menar med att den kunde ignoreras men "blev något helt annat".

För foliehattarna på Exponerat var saken dock klar: Bengtsson beskyllde SD för att själva ha iscensatt tårtningen! Och inte bara i en artikel utan i ytterligare två. Men kan ju tycka att en felläsning är lätt hänt, men bland kommentarerna hittar man inte en enda som invänder mot påståendet. Förutom jag, men det resulterade bara i 4 tummen ner, och sedan fortsatte inläggen som vanligt.

När jag i en ytterligare kommentar påpekade att de läst fel och att hela artikeln byggde på en missuppfattning bad man dock om ursäkt och korrigerade texten. Eller vänta lite, det var i ett parallellt universum. I detta universum raderade moderatorn mitt inlägg, fråntog mig mina skrivrättigheter och citerade följande från Bengtssons blogg: "Men så fick Sverigedemokraterna det de ville ha. Åkesson fick en tårta upptryckt i ansiktet. Något mer idiotiskt får fan leta efter. Ett försök till pr-kupp..."

Man kunde tro att någon försökte kvala in till något mästerskap i fulcitat, men jag var trots allt rätt nöjd. Man klipper inte så i en mening av misstag, vilket betyder att någon faktiskt till slut lyckades med konsttycket att läsa innantill i en text på det egna modersmålet. Att man sedan inte vill erkänna sitt misstag kan jag leva med - som svensklärare gäller det att välja sina strider.

Den utsparkade mormodern

Lustig nog, med tanke på hur man menar att PK-media ljuger om allt och alla, så klipps de flesta artiklar ihop av bitar från nyss nämnda källor. Ibland bedriver man dock grävande journalistik på egen hand, som när Exponerat avslöjade att en demenssjuk kvinna sparkats ut från vårdhemmet där hon bodde. Anledningen var att hon skulle ha uttryckt sig rasistiskt mot personalen. Och visst är det typiskt PK-maffian? Dels att sparka på de äldre som byggt upp vårt land (genomgående tema i artikel efter artikel), dels att inte klara av att någon blir kallad neger (Men hallå, får man inte ens säga negerboll längre?).

När man kollar upp artikeln visar det sig dock att den enda källan är en anonym person som på forumet Flashback berättat vad som hänt hennes mormor. Här skulle väl den genomsnittligt begåvade personen  tycka att underlaget är, tja klent för att uttrycka det milt. Man kanske skulle välja att i alla fall förhålla sig sunt skeptisk till det hela.

Historien i sig är ju märklig, men märkligare blir den när det i Flashbacktråden berättas att kontaktade journalister avböjt att skriva om händelsen eftersom den skulle sakna nyhetsvärde. Ja, inte märkligt för foliehattarna - för dem är det självklart att PK-journalisterna inte vill skriva om en rasistisk kvinna som sparkats ut - men för oss i den riktiga världen låter det helt kanske inte helt rimligt att ingen journalist skulle nappa på historien om en utsparkad sjuk kvinna. Men än märkligare blir det, för efter fem dagar meddelar den anonyme skribenten att mormodern dött i en fallolycka. Och där slutar all rapportering kring det märkliga fallet.

Grädden på moset i denna uppvisning i kvalificerad research är dock att den är publicerad efter inlägget som berättar om mormoderns plötsliga död. Hur kan man missa att få in det i artikeln? Var den fem sidor långa tråden på Flashback snäppet för lång att ta sig igenom?

Notera att jag inte säger att historien är påhittad, poängen är att den som utifrån ett anonymt inlägg på Flashback utgår från att den är sann, tydligt visar var ribban för källkritik ligger.

Professorn som önskar livet ur pensionärer

Sociologiprofessorn Mikael Hjerm kommenterade SD i SVT, något som fick Avpixlat att reagera. Hjerm hade nämligen "önskat livet" ur Sveriges pensionärer. Onekligen illa. Hur kan SVT använda sig av person som uppenbarligen hatar människor?

Nu var det ju inte riktigt så han uttryckte sig. Hjerm diskuterade fördomar och menade att eftersom det i större utsträckning är den äldre generationen som är mest fördomsfull (vilket man kanske kan ha åsikter till, så får man vänta tills dessa dör innan det blir bättre (ordagrant från den engelskspråkiga intervjun: "The most prejudiced group is the elderly, who grew up in a different time. To put it very bluntly, when they die things get better.")

Man kan tycka att uttalandet är lite klumpigt, och Hjerm bad faktiskt om ursäkt för formuleringen. påpekandet i sig är dock trivialt. I takt med att tiden går kommer demografin att förändras - de äldre dör och de yngre växer upp. Det är denna förändring som är den huvudsakliga orsaken till attitydförändringar i ett samhälle. Man kan också anta att om Hjerm bara vänt på sin beskrivning och istället talat om vad som händer när den yngre generationen växer upp, så hade ingen reagerat nämnvärt.

Frågan är bara hur man går från ett trivialt påpekande om demografiska förändringar till "Hjerm erkänner utan omsvep att han önskar livet ur en hel generation svenska pensionärer". Hur bär man sig åt rent retoriskt?

En glidning man gör är subtil, men effektiv. Hjerm talar om vad som händer när de äldre dör (att så kommer ske får väl sägas vara ett inte alltför vågat antagande), men i referaten menar man ofta att Hjerm talat om vad som händer om de dör. Detta om kan tyckas marginellt, men ordet om implicerar trots allt en förtida död, och om Hjerm talat i de termerna hade man kanske haft fog för sin kritik. Vilket man alltså inte hade.

Det är trots allt en viss skillnad på att diskutera vad som händer när någon dör, och att önska att någon dör. Men det är inte alla förunnat att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Ljugande flyktingbarn

Man behöver inte läsa många artiklar för att notera det återkommande begreppet "skäggbarn". I den värld vi nu befinner oss i finns det nämligen en grundmurad föreställning att ensamkommande flyktingbarn sällan eller aldrig är just barn, utan snarare kan vara både 20 och 30 år gamla (det märkliga i termen när 17-åringar mycket väl kan ha skäggväxt bortser vi från). Man kan ju föreställa sig lyckan när migrationsverket gick ut med beskedet att 75 procent av barnen som testats hade visat sig vara äldre än de påstått. En grupp lögnare helt enkelt.

Nu var det ju bara det där med att siffran gällde de barn som testats. 60 barn av 930 hade testats, och av dessa hade 44 bedömts vara äldre än de uppgett. Men varför hade just dessa barn testats? Jo, för att man misstänkte att de var äldre än vad som uppgetts. Så allt siffran visar är att migrationsverkets personal är bra på att bedöma ålder - den säger dock ingenting om hur stor andel av alla ensamkommande barn som ljuger (mer än den i alla fall är fem procent)

Man kan ju snarare undra varför man nöjde sig med den modesta uppgiften att om 75 procent ljög om sin ålder. Om man nu helt kan välja urvalsgrupp, varför inte gå hela vägen? "Hundra procent av barnen som visade sig vara äldre än vad som uppgetts, visade sig vara äldre än vad som uppgetts!" Snacka om övertygande siffror.

Som vanligt är det dock i kommentatorsfältet man hittar de riktiga guldkornen. När en debattör påpekar att man bara testat de man misstänker är äldre än de säger, och att man från dessa siffror inte kan säga att majoritet av barnen är äldre, drar någon fram trumfkortet: "Kan du bevisa att det inte stämmer?". Nej, det är klart. Och så länge man inte bevisat att en majoritet av de som röstar på SD inte är zombies, så kan vi lugnt utgå från att så är fallet.

Avslutning

Dessa sajter är ett veritabelt ymnighetshorn för den som vill hitta material för att diskutera felslut och tom retorik. Som avslutning bjuder jag på följande övning. Hittar du de tre mest flagranta felen med denna artikel om dansk media?

Förbannad lögn

Journalisters förhållande till statistik är inte alltid en kärlekssaga med ömsesidiga inslag. Det kanske inte är så konstigt alla gånger. Dels är statistik ett genuint komplicerat ämne, dels kan en korrekt hantering av det statiska underlaget sabba en bra story. Och som man brukar säga, förstör inte en bra story genom alltför grundlig research.

DN publicerade häromveckan en opinionsundersökning som noterade en ökning för Moderaterna, från 24,7 procent till 27,4, en ökning med 2,7 procentenheter (inte att förväxla med procent, ett annat vanligt misstag). Reportern gjorde stor sak av detta – en lång trend av vikande opinionssiffror tycktes över. Nu var det bara det där med den statistiska felmarginalen.

Av alla fel som har med statistik att göra, tycks detta med den statiska felmarginalen vara något notoriskt svårt. Och det kan bero på att det faktiskt är en smula komplicerat. Vad handlar då denna om? Jo, även om man kan nöja sig med att titta på ett utsnitt av befolkningen (eller vad man nu undersöker) och med ganska stor precision säga något substantiellt om helheten (matematiken bakom detta får vi ta en annan gång), så kommer resultatet alltid vara en smula osäkert. Ju fler man frågar desto säkrare kan man räkna med att siffrorna är, men så länge man inte frågar alla får man leva med att det finns en viss felmarginal. Denna felmarginal beräknas enligt följande:

2*√(p(100-p))/n

där p är procentsatsen (i vårt fall 27,4) och n är antalet tillfrågade (i vårt fall 2 200 personer).

Lite komplicerat kan tyckas, men siffran man får fram är marginalen inom vilket ens resultat skiljer sig från det verkliga värdet. I alla fall 19 gånger av 20. I fem procent av fallen kommer värdet avvika med mer än den statistiska felmarginalen, men detta får man helt enkelt leva med. Statistik är fantastiskt, men det har sina begränsningar.

För DN:s undersökning betyder det att siffran 27,4 för Moderaterna med 95 procents sannolikhet befinner sig inom intervallet 25,5 till 29,3 procent. Den tidigare mätningen visade 24,7 vilket betyder intervallet 22,9 till 26,5 procent. Den uppmärksamme ser att intervallen överlappar varandra med 0,7 procentenheter, vilket betyder att Moderaternas ökning faktiskt kan vara en minskning.

Och det är här DN faller i den klassiska fällan. För trots att moderaternas förändring faller inom felmarginalen, så behandlar man det ändå som vore det en faktisk förändring.

Reportern har dock gått kursen och skriver att ”förändringen är förvisso inom felmarginalen, men att Moderaterna inte längre backar är ett trendbrott”. Ja, om de inte längre backar vore det ett trendbrott, men poängen är ju att om vi rör oss inom felmarginalen så kan vi inte sluta oss till detta. Representanten för opinionsinstitutet är lite mer modest och talar om att trenden ”förefaller ha avstannat”, men även om detta är något mer sannolikt bör man helt avstå från att analysera förändringar inom felmarginalen. Det är liksom det den är till för.

DN är dock i gott sällskap. Bortsett från alla andra journalister som gör samma misstag, är detta inte helt ovanligt i forskarvärlden. När ett stort antal vetenskapliga rapporter undersöktes, noterades ett och samma statistiska räknefel i fler än hälften av de undersökningar där detta misstag var möjligt. Det handlade om undersökningar av följande typ: en grupp försökspersoner får en substans som ska testas medan en annan grupp får placebo. Om gruppen som fick den förment aktiva substansen uppvisar en förbättring som är statistiskt signifikant (är större än felmarginalen) medan kontrollgruppen inte gör det, sluter man sig till att substansen har effekt. För att sluta sig till detta måste man dock jämföra grupperna med varandra och se om skillnaden mellan grupperna är större än felmarginalen. I annat fall har man inget stöd för sin tes. Dock hade alltför många forskare slarvat sig igenom statistikkursen, vilket resulterade i felaktiga rapporter.

På tal om detta kan även en alltför liten felmarginal utgöra ett problem. Man kan tycka att ju större forskningsunderlaget är desto säkrare blir resultatet. Det är dock långt ifrån självklart. Faktum är nämligen att de allra flesta undersökningar lider av småmät- och metodfel som gynnar ett positivt resultat. Och ju större undersökningen är, desto mindre blir felmarginalen och därmed risken att detta falska positiva resultat blir statiskt signifikant.

Slutsats? Hur man än vänder sig har man rumpan bak!

Spelarens felslut

Att arbeta som Black Jack-dealer, vilket jag gjort av och till i nästan 20 år nu, är att få en kanske inte alltid så upplyftande inblick i den mänskliga psykologin. Här finns mycket intressant att fundera kring, till exempel hur det är möjligt att någon kan spela Black Jack år ut och år in, satsa och förlora stora summor pengar, uppenbart utan att ens ha googlat termen ”black jack basic strategies”.

Dessutom är det uppenbart att den inre drift som många har, och som lockar dem till att spela om pengar, inte matchas av en jämbördig förmåga att hantera och räkna på sannolikheter. En kombination som uppenbart inte är den breda vägen till lycka, rikedom och välstånd.

Att "läsa spelet"

Ett i sanning fascinerande fenomen, är den vitt spridda uppfattningen att man i Black Jack kan ”läsa spelet” och därmed förutsäga vilka kort som kommer härnäst. Den kommer ofta till uttryck i att personen som spelar på sista rutan anses ha ansvar att se till att dealern får ett så icke fördelaktigt kort som möjligt. Genom att välja att ta eller inte ta ett kort skall siste man se till att rädda resten av bordet. Detta är ingen obskyr uppfattning, utan en tro som majoriteten av spelarna ger uttryck för. Det är fascinerande, dels för att det är så uppenbart fel när man tänker en smula på det, dels för att så få, trots att det i längden torde framgå att det inte fungerar, överger denna tanke. (Följande resonemang förutsätter att man känner till i varje fall grunderna i BlackJack.)

Detta är en variant på något som brukar kallas för ”spelarens felslut”. I en serie av slumpmässiga utfall tror man att de utfall som varit säger något om utfallen som kommer. Skolexemplet är när man i roulette har sett hur kulan landat på fem röda i rad, och därmed drar den intuitiva men felaktiga slutsatsen att sannolikheten för att det blir svart nästa gång skulle ha ökat. Tanken är något i stil med att serien sex röda i rad är så osannolik (sannolikheten för sex i rad av samma färg är cirka 2,7 procent) att det därför nästan måste bli svart. Vad man missar är att serien fem röda och en svart i just den ordningen, är precis lika osannolik som sex röda i rad.

Förutsättningarna i Black Jack är något annorlunda, något vissa som trots allt har funderat lite kring det, tar som intäkt för att förutsägelser om vilket nästa kort blir inte handlar om spelarens felslut. I roulette är varje slag ett helt nytt slag i en oändlig serie, och alla nummer har lika stor sannolikhet varje gång. I Black Jack är antalet kort ändligt (vanligt är att man använder sex kortlekar med totalt 312 kort), vilket betyder att varje kort som försvinner ändrar på förutsättningarna och sannolikheten för vad nästa kort blir. Drar jag en tia kommer sannolikheten för att nästa kort är en tia ha minskat något, jämfört med innan jag drog tian.

Detta faktum använder man dock för att dra slutsatser som inte följer. Skulle man räkna samtliga kort som försvinner ur leken, då skulle man faktiskt kunna säga något substantiellt om sannolikheten för vad nästa kort är, eftersom man då vet exakt vilka kort som är kvar. Om man dock bara tittar på den handfull kort som precis har gått (vilket är det vanliga beteendet när man "läser spelet"), ja då är det exakt samma sak som spelarens felslut eftersom man försöker dra slutsatser genom att analysera ett slumpmässigt mönster. Det är visserligen sant att sannolikheten för att dra en tia minskar något om jag precis har dragit en tia (om det innan var 16 på 52 har det minskat till 15 på 51), men har du inte räknat alla korten vet du inte från vad den har minskat. Dina förutsägelser om vilka kort som måste vara en tia kommer således att slå in fyra gånger av tretton, eftersom det är så många tior det (i snitt) finns i leken.

Resonemanget är dock fel på ett mer fundamentalt plan. Säg att du faktiskt räknar alla kort som går, och därmed kan uttrycka dig i exakta termer om oddsen för respektive kort. Det betyder fortfarande inte att du kan köpa bort kort från banken, eftersom dessa odds gäller för samtliga kvarvarande kort, och inte bara för det kort som står på tur. Eller formulerat på ett annat sätt: sannolikheten för att du köper bort en tia för banken till förmån för ett lågt kort, är exakt lika stor som sannolikheten för att du istället köper bort det låga kortet och ger tian till banken.

Oförmågan att lära sig

Och här kommer vi till det som kanske måste ses som mest fascinerande: trots att det alltså inte går att ”läsa spelet” och köpa bort bankens kort upplever de som tror på det att det fungerar. Att deras förutsägelser om att det kommer en tia bara slår in fyra gånger av tretton (vilket är proportionerna för tior i Black Jack-leken) spelar ingen roll; träffarna är tecken på att det fungerar, missarna bara olycksfall i arbetet (alternativt resultatet av genuint ”svårlästa” situationer). Vilket gör att denna villfarelse biter sig fast, år ut och år in, hos spelare efter spelare. Och inte bara spelare; jag vet mängder med dealers som tror detsamma. Jag upprepar: förutsägelser att det kommer en tia slår in 4 gånger av 13. Det är inte bara mindre än hälften, det är inte ens en tredjedel! Hur kan man ha fel dubbelt så ofta som man har rätt, och ändå tro att man kan ge kvalificerade förutsägelser? Detta bygger på något som kallas konfirmeringsbias, psykologiska faktorer som gör att man värderar fakta som stämmer med ens teori högre än fakta som talar emot den.

Att jag berättar för spelarna att ”kortläsning” inte fungerar gör ingen skillnad. Att jag förklarar den enkla matematiken för varför det inte fungerar gör ingen skillnad. Deras upplevelse av att det fungerar trumfar ut simpel logik (att jag redogör för det psykologiska fenomen som gör att de upplever att det fungerar gör naturligtvis inte heller något skillnad).

Denna oförmåga att dra korrekta slutsatser ur aldrig så mycket personlig erfarenhet är anledningen till att någons personliga vittnesmål inte säger så mycket om verkligheten. För att kunna bringa reda i en stor datamängd krävs det statiska verktyg och noggrann analys. 

Möjligen handlar det också förnekelse – Black Jack hade trots allt varit ett mycket roligare spel om det gått att läsa leken. Eller så är det bara ytterligare ett tecken på varför man inte bör spela om pengar.  

Att tänka tanken ut

Jag brukar lyssna på Olof och Rickards podcast, där Olof Röhlander och Rickard Olsson filosoferar om högt och lågt. Ett program bar titeln Tänka tanken ut, och jag funderar i mitt stilla sinne på om föräldrarna i Svedala lyssnat på detta program. Om inte borde de kanske att överväga att göra detta.

I Svedala kommun serverar man nämligen halalslaktad kyckling i skolan. Enligt kommunens kostchef är anledningen enkel; kycklingen uppfyllde kvalitetskraven och hade ett lägre pris än annan kyckling. Några föräldrar har dock upprörts över detta och startat en Facebookgrupp i protest, vilket väl numera är en av de kraftigast reaktioner man orkar med. I skrivande stund har den en bit över 2 000 medlemmar. Några föräldrar har dessutom lyft den knutna näven ur den virtuella Facebookfickan, och faktiskt anmält kommunen till skolinspektionen.

Så låt oss tänka tanken ut: vad är problemet med att denna kyckling serveras? Enligt föräldrarna som anmält skolan till skolinspektionen handlar det om att skolan brister i kravet på icke-konfessionalism. Det är något oklart hur de menar, möjligen för att de just inte tänkt tanken ut.

Är halalmat per definition religiösa objekt som inte har någon plats i skolan? Först och främst bör man veta att i princip all mat är halal. Begreppet betyder bara att maten är tillåten; all potatis är till exempel halal. Jag har svårt att tro att detta betyder att föräldrarna inte vill att skolan ska servera detta. Nej, detta handlar just om den halalslaktade kycklingen.

Så vad skiljer egentligen denna kyckling från annan kyckling? Tja, det är inte särskilt mycket. Själva slakten ska ske vänd mot Mecka, och en bön ska läsas upp (som jag förstått det läses den bara när arbetet startar upp, och inte över varje djur). I övrigt är det mesta sig likt: djuret är bedövat och det avlivas genom avblodning.

Enligt Facebookgruppen gör den religiösa riten i sig kycklingen olämplig att servera; den är genom denna att ses som ett religiöst objekt och som sådant strider det mot kravet på icke-konfessionalism i skolan att servera den. Jag har likt professor Balthazar funderat och funderat för att försöka få det här resonemanget att harmoniera med rim och reson, men det slutar bara med att jag börjar blöda ur pannloben. Hur menar de? Vad menar de händer med kycklingen när någon läser en bön över den? Hur blir kycklingen något som strider mot skollagen? Tar sig den religiösa handlingen på något metafysiskt sätt in i kycklingen och förvandlar den? Själva serveringen i skolan är inte omgärdad av några religiösa tecken, så det måste ju ha hänt något med själva kycklingen för att problem ska uppstå. 

Jag har blivit välsignad, betyder det att jag inte kan jobba som lärare? Får det finnas religiösa personer på bokförlagen som trycker skolböckerna? Eller smittas böckerna enbart om någon uttalar något religiöst i samma rum som dem? Jag roade mig för övrigt med att läsa en bön över alla skolor i Svedala. Tufft läge, nu är det bara att se sig om efter nya lokaler.

Kycklingen slaktas i Danmark, något vissa föräldrar försökt använda för att genom bakvägen protestera mot att kycklingen serveras, med argumentet att djurskyddslagen inte är lika stark i Danmark. Det kan man visserligen hålla med om, men så vitt jag vet har inga föräldrar krävt ett slut på danskt kött i skolan, utan det handlar enbart om nyss nämnda halalkyckling. Och om man vore ärlig i sin plötsliga omsorg om djuren kanske man skulle fundera lite på servering av kyckling överlag, givet de förhållanden dessa djur lever under även i Sverige.

Så vad handlar hela debatten om? Kanske finns det föräldrar som faktiskt tror att bönen över kycklingen förvandlar den och gör den till ett religiöst objekt som skadar deras barn (det finns trots allt människor som tror på transsubstantiation, att nattvardsbrödet faktiskt förvandlas till Kristi kropp). Eller så har de helt enkelt inte tänkt tanken ut. Jag vet vad jag skulle satsa mina pengar på.