Avpixlat unplugged

För några månader sedan publicerade några amerikanska forskare en studie som visade att människors matematiska kunskaper drastiskt försämras när de ska räkna på statistisk som motsäger deras politiska ståndpunkt. Den matematiska svårigheten bestod i att en större siffra kan representera en lägre andel. Till exempel kan man anta att de flesta som dör i trafiken använt bilbälte. Detta beror dock på att gruppen är större än de obältade - tittar man istället på andelen kan man anta att de obältade är överrepresenterade. Man kan alltså inte ur dessa siffror dra slutsatsen att bilbälte är farligt.

I studien fick personerna titta på dels en studie kring en ansiktskräm, dels en studie som visade på effekterna av vapenreglering. Siffrorna var sådana att större tal inte betydde större effekt, eftersom de utgjorde en lägre andel. Det visade sig att de flesta utan problem kunde dra rätt slutsatser ur ansiktsstudien, men om resultatet i vapensstudien motsade deras politiska uppfattning, så var de mer benägna att räkna fel.

Fenomenet kallas på engelska för motivated reasoning, och är något som drabbar alla lite till mans. Vissa dock mer än andra.

Mörkerssajterna

De senaste dagarna har jag i något slags utslag av självhat hängt på sajter som Avpixlat, Exponerat och Fria tider. För den som inte känner till dem kan jag berätta att det är där gräddan av tokhögern huserar. Här kan man läsa allt om den förestående islamiseringen av landet, hur PK-media ljuger och förvränger verkligheten, hur sanningen om alla de kriminella invandrarna undanhålls den svenska allmänheten och andra utsnitt från en mycket alternativ tillvaro. Artiklarna är i sig intressant, men det är i kommentatorsfälten det verkligen händer. Detta är tummelplatsen för foliehattar och konspirationsteoretiker, invektiven flödar och det talas om parasiter och förrädare. Vill man tränga in i huvudena på Sverigedemokraternas kärnväljare är detta platsen att besöka.

Att jag sällan håller med om det som skrivs är något av en underdrift, men det är egentligen inte det som är mitt huvudsakliga problem. Jag tycker det är helt okej att ha en socialkonservativ hållning, och om man inte gillar invandringspolitiken har man rätt att säga det högt. Man kanske borde hålla en bättre ton, men det är väl snarare en fråga för deras terapeuter och ungdomsledare.

Nej, vad som oroar mig mest är hur så många tycks helt oförmögna att processa information, läsa innantill, dra rimliga slutsatser ur givna fakta och annat som vore basalt för den genomsnittlige medborgaren. För den som framhåller förnuftet som en av människans främsta egenskaper, det ska leda henne ut ur mörker och förtvivlan in i upplysning och välstånd, är det bitvis skrämmande läsning.

Låt mig bjuda på några nedslag:

Tårtkuppen

Timmarna efter att Jimmy Åkesson fått en tårta i ansiktet rådde febril aktivitet hos tokhögern. Det var mycket information som skulle pytsas ut, och en av de mer inspirerade artiklarna gick ut på att Expos Alexander Bengtsson i sin blogg skulle ha påstått att hela incidenten var en PR-kupp iscensatt av SD själva. En något långsökt idé kan tyckas, men för skribenter som lever konspirationsteorier 24/7 och helst sover med foliehatten på, var antagandet säkert rimligt. Och allting gick ju att läsa på Bengtssons blogg. Eller?

Den som till äventyrs gick in på Bengtssons blogg, och därtill gått ut grundskolan med godkänt i svenska, hittade ett inlägg som gick ut på att man som antifascist måste spela efter demokratins spelregler, och att tårtkastning, hur harmlöst det än kan verka, inte är acceptabelt. Dessutom tyckte Bengtsson att tårtningen spelade SD i händerna; en boksignering som enkelt hade kunnat ignorerats förvandlades med ens till något SD kunde använda till sin fördel:

"Men så fick Sverigedemokraterna det de ville ha. Åkesson fick en tårta upptryckt i ansiktet. Något mer idiotiskt får fan leta efter. Ett försök till pr-kupp som i bästa fall kunde mötas med vända ryggar, hånskratt eller total ignorans blev något helt annat."

För den som har tillägnat sig grundläggande läsförståelse torde det vara uppenbart att det är boksigneringen som är pr-kuppen. Förutom att det stämmer in med resten av inlägget blir det också obegripligt vad Bengtson annars menar med att den kunde ignoreras men "blev något helt annat".

För foliehattarna på Exponerat var saken dock klar: Bengtsson beskyllde SD för att själva ha iscensatt tårtningen! Och inte bara i en artikel utan i ytterligare två. Men kan ju tycka att en felläsning är lätt hänt, men bland kommentarerna hittar man inte en enda som invänder mot påståendet. Förutom jag, men det resulterade bara i 4 tummen ner, och sedan fortsatte inläggen som vanligt.

När jag i en ytterligare kommentar påpekade att de läst fel och att hela artikeln byggde på en missuppfattning bad man dock om ursäkt och korrigerade texten. Eller vänta lite, det var i ett parallellt universum. I detta universum raderade moderatorn mitt inlägg, fråntog mig mina skrivrättigheter och citerade följande från Bengtssons blogg: "Men så fick Sverigedemokraterna det de ville ha. Åkesson fick en tårta upptryckt i ansiktet. Något mer idiotiskt får fan leta efter. Ett försök till pr-kupp..."

Man kunde tro att någon försökte kvala in till något mästerskap i fulcitat, men jag var trots allt rätt nöjd. Man klipper inte så i en mening av misstag, vilket betyder att någon faktiskt till slut lyckades med konsttycket att läsa innantill i en text på det egna modersmålet. Att man sedan inte vill erkänna sitt misstag kan jag leva med - som svensklärare gäller det att välja sina strider.

Den utsparkade mormodern

Lustig nog, med tanke på hur man menar att PK-media ljuger om allt och alla, så klipps de flesta artiklar ihop av bitar från nyss nämnda källor. Ibland bedriver man dock grävande journalistik på egen hand, som när Exponerat avslöjade att en demenssjuk kvinna sparkats ut från vårdhemmet där hon bodde. Anledningen var att hon skulle ha uttryckt sig rasistiskt mot personalen. Och visst är det typiskt PK-maffian? Dels att sparka på de äldre som byggt upp vårt land (genomgående tema i artikel efter artikel), dels att inte klara av att någon blir kallad neger (Men hallå, får man inte ens säga negerboll längre?).

När man kollar upp artikeln visar det sig dock att den enda källan är en anonym person som på forumet Flashback berättat vad som hänt hennes mormor. Här skulle väl den genomsnittligt begåvade personen  tycka att underlaget är, tja klent för att uttrycka det milt. Man kanske skulle välja att i alla fall förhålla sig sunt skeptisk till det hela.

Historien i sig är ju märklig, men märkligare blir den när det i Flashbacktråden berättas att kontaktade journalister avböjt att skriva om händelsen eftersom den skulle sakna nyhetsvärde. Ja, inte märkligt för foliehattarna - för dem är det självklart att PK-journalisterna inte vill skriva om en rasistisk kvinna som sparkats ut - men för oss i den riktiga världen låter det helt kanske inte helt rimligt att ingen journalist skulle nappa på historien om en utsparkad sjuk kvinna. Men än märkligare blir det, för efter fem dagar meddelar den anonyme skribenten att mormodern dött i en fallolycka. Och där slutar all rapportering kring det märkliga fallet.

Grädden på moset i denna uppvisning i kvalificerad research är dock att den är publicerad efter inlägget som berättar om mormoderns plötsliga död. Hur kan man missa att få in det i artikeln? Var den fem sidor långa tråden på Flashback snäppet för lång att ta sig igenom?

Notera att jag inte säger att historien är påhittad, poängen är att den som utifrån ett anonymt inlägg på Flashback utgår från att den är sann, tydligt visar var ribban för källkritik ligger.

Professorn som önskar livet ur pensionärer

Sociologiprofessorn Mikael Hjerm kommenterade SD i SVT, något som fick Avpixlat att reagera. Hjerm hade nämligen "önskat livet" ur Sveriges pensionärer. Onekligen illa. Hur kan SVT använda sig av person som uppenbarligen hatar människor?

Nu var det ju inte riktigt så han uttryckte sig. Hjerm diskuterade fördomar och menade att eftersom det i större utsträckning är den äldre generationen som är mest fördomsfull (vilket man kanske kan ha åsikter till, så får man vänta tills dessa dör innan det blir bättre (ordagrant från den engelskspråkiga intervjun: "The most prejudiced group is the elderly, who grew up in a different time. To put it very bluntly, when they die things get better.")

Man kan tycka att uttalandet är lite klumpigt, och Hjerm bad faktiskt om ursäkt för formuleringen. påpekandet i sig är dock trivialt. I takt med att tiden går kommer demografin att förändras - de äldre dör och de yngre växer upp. Det är denna förändring som är den huvudsakliga orsaken till attitydförändringar i ett samhälle. Man kan också anta att om Hjerm bara vänt på sin beskrivning och istället talat om vad som händer när den yngre generationen växer upp, så hade ingen reagerat nämnvärt.

Frågan är bara hur man går från ett trivialt påpekande om demografiska förändringar till "Hjerm erkänner utan omsvep att han önskar livet ur en hel generation svenska pensionärer". Hur bär man sig åt rent retoriskt?

En glidning man gör är subtil, men effektiv. Hjerm talar om vad som händer när de äldre dör (att så kommer ske får väl sägas vara ett inte alltför vågat antagande), men i referaten menar man ofta att Hjerm talat om vad som händer om de dör. Detta om kan tyckas marginellt, men ordet om implicerar trots allt en förtida död, och om Hjerm talat i de termerna hade man kanske haft fog för sin kritik. Vilket man alltså inte hade.

Det är trots allt en viss skillnad på att diskutera vad som händer när någon dör, och att önska att någon dör. Men det är inte alla förunnat att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Ljugande flyktingbarn

Man behöver inte läsa många artiklar för att notera det återkommande begreppet "skäggbarn". I den värld vi nu befinner oss i finns det nämligen en grundmurad föreställning att ensamkommande flyktingbarn sällan eller aldrig är just barn, utan snarare kan vara både 20 och 30 år gamla (det märkliga i termen när 17-åringar mycket väl kan ha skäggväxt bortser vi från). Man kan ju föreställa sig lyckan när migrationsverket gick ut med beskedet att 75 procent av barnen som testats hade visat sig vara äldre än de påstått. En grupp lögnare helt enkelt.

Nu var det ju bara det där med att siffran gällde de barn som testats. 60 barn av 930 hade testats, och av dessa hade 44 bedömts vara äldre än de uppgett. Men varför hade just dessa barn testats? Jo, för att man misstänkte att de var äldre än vad som uppgetts. Så allt siffran visar är att migrationsverkets personal är bra på att bedöma ålder - den säger dock ingenting om hur stor andel av alla ensamkommande barn som ljuger (mer än den i alla fall är fem procent)

Man kan ju snarare undra varför man nöjde sig med den modesta uppgiften att om 75 procent ljög om sin ålder. Om man nu helt kan välja urvalsgrupp, varför inte gå hela vägen? "Hundra procent av barnen som visade sig vara äldre än vad som uppgetts, visade sig vara äldre än vad som uppgetts!" Snacka om övertygande siffror.

Som vanligt är det dock i kommentatorsfältet man hittar de riktiga guldkornen. När en debattör påpekar att man bara testat de man misstänker är äldre än de säger, och att man från dessa siffror inte kan säga att majoritet av barnen är äldre, drar någon fram trumfkortet: "Kan du bevisa att det inte stämmer?". Nej, det är klart. Och så länge man inte bevisat att en majoritet av de som röstar på SD inte är zombies, så kan vi lugnt utgå från att så är fallet.

Avslutning

Dessa sajter är ett veritabelt ymnighetshorn för den som vill hitta material för att diskutera felslut och tom retorik. Som avslutning bjuder jag på följande övning. Hittar du de tre mest flagranta felen med denna artikel om dansk media?